Samtal med vänner #5 Brev i en orolig tid

Medielandskapet idag är överflödigt av inblickar i andras liv, men publicerade brevväxlingar är en inbjudan till ett tjuvlyssnande på en helt annan nivå. Att läsa brevbiografin ”Måste försöka skri–” av Märta Tikkanen och brevväxlingen “7+7. Brev i en orolig tid” av Juha Itkonen och Kjell Westö är som att sitta hemma vid skribenternas köksbord.  Tikkanen gör utläggningar till väninnorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg om hur stött hon blivit när litteraturpriser gått henne förbi, och hur trött hon stundvis är på att ta hand om både sin funktionsvarierade dotter och sin alkoholiserade son och hans barn. Westö och Itkonen sparar inte heller på krutet när de beskriver hur sårade de blivit av negativ och (enligt dem) oskälig kritik. Skribenternas mänsklighet är påtaglig och som läsare känner man sig inkluderad i något intimt, men också stundvis som en inkräktare.  Samtidigt som breven blottar sina skribenter är de inte i första hand skvallriga, tvärtom är de ofta innerliga. Att breven ligger nära hjärtat för dem som skriver både känns och hörs. Tikkanen har sagt att brevskrivandet för henne i de tyngsta perioderna varit en direkt överlevnadsstrategi medan Westö och Itkonen uttryckligen skriver att de i sin brevväxling vill beröra det svåra, det de nästan inte vågar skriva.  Det femte avsnittet av litteraturpodcasten Samtal med vänner är också det första där vi endast pratar om finlandssvensk litteratur. Som en podcast i Svenskfinland känner vi naturligtvis både ett intresse och ett ansvar för att läsa och prata om just lokal litteratur, samtidigt som det finns en orsak till varför det kan vara mindre riskabelt att kritiskt syna litteratur som befinner sig på ett större geografiskt avstånd. Att smälla ner giganter som Westö och Tikkanen på bordet när ämnet för samtalet tangerar det sköra och potentiellt privata är inte helt enkelt. Att prata om finlandssvensk litteratur i Svenskfinland känns omöjligt utan att trampa nån på tårna – det är trångt på grund av alla sammantvinnade relationer och potentiella arbetssammanhang.  Men även då vi diskuterar Sally Rooney, Amanda Svensson, Karolina Ramqvist med flera är våra referenser förankrade i vår omedelbara närmiljö. Att inbegripa litteratur skriven i annan kontext sker inte på bekostnad av det lokalt skrivna. Tvärtom är Westö, Itkonen och Tikkanen lika mycket skribenter inom världslitteraturen, som de icke-finländska författare vi läser.   Samskrivet med Hanna Ylöstalo  Ursprungligen publicerat i HBL, 3.9.2019

Medielandskapet idag är överflödigt av inblickar i andras liv, men publicerade brevväxlingar är en inbjudan till ett tjuvlyssnande på en helt annan nivå. Att läsa brevbiografin ”Måste försöka skri–” av Märta Tikkanen och brevväxlingen “7+7. Brev i en orolig tid” av Juha Itkonen och Kjell Westö är som att sitta hemma vid skribenternas köksbord.

Tikkanen gör utläggningar till väninnorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg om hur stött hon blivit när litteraturpriser gått henne förbi, och hur trött hon stundvis är på att ta hand om både sin funktionsvarierade dotter och sin alkoholiserade son och hans barn. Westö och Itkonen sparar inte heller på krutet när de beskriver hur sårade de blivit av negativ och (enligt dem) oskälig kritik. Skribenternas mänsklighet är påtaglig och som läsare känner man sig inkluderad i något intimt, men också stundvis som en inkräktare.

Samtidigt som breven blottar sina skribenter är de inte i första hand skvallriga, tvärtom är de ofta innerliga. Att breven ligger nära hjärtat för dem som skriver både känns och hörs. Tikkanen har sagt att brevskrivandet för henne i de tyngsta perioderna varit en direkt överlevnadsstrategi medan Westö och Itkonen uttryckligen skriver att de i sin brevväxling vill beröra det svåra, det de nästan inte vågar skriva.

Det femte avsnittet av litteraturpodcasten Samtal med vänner är också det första där vi endast pratar om finlandssvensk litteratur. Som en podcast i Svenskfinland känner vi naturligtvis både ett intresse och ett ansvar för att läsa och prata om just lokal litteratur, samtidigt som det finns en orsak till varför det kan vara mindre riskabelt att kritiskt syna litteratur som befinner sig på ett större geografiskt avstånd. Att smälla ner giganter som Westö och Tikkanen på bordet när ämnet för samtalet tangerar det sköra och potentiellt privata är inte helt enkelt. Att prata om finlandssvensk litteratur i Svenskfinland känns omöjligt utan att trampa nån på tårna – det är trångt på grund av alla sammantvinnade relationer och potentiella arbetssammanhang.

Men även då vi diskuterar Sally Rooney, Amanda Svensson, Karolina Ramqvist med flera är våra referenser förankrade i vår omedelbara närmiljö. Att inbegripa litteratur skriven i annan kontext sker inte på bekostnad av det lokalt skrivna. Tvärtom är Westö, Itkonen och Tikkanen lika mycket skribenter inom världslitteraturen, som de icke-finländska författare vi läser.


Samskrivet med Hanna Ylöstalo

Ursprungligen publicerat i HBL, 3.9.2019

Sommarläsning från juni

DSC04600_zps5dbc4c7b.jpg
IMG_3659.JPG

Jag läser Jennas sommardagbok och tänker att visst är det så, att läsning, som så mycket annat, om somrarna är väldigt laddat. Det finns den där illusionen om något soligt och evigt som verkligheten sällan ändå kan uppnå. Under midsommarhelgen packade jag med mig fyra böcker ut till vårt sommarställe, och blev sedan lite förvirrad när det var dags att åka hem och jag bara hade hunnit läsa två.

För min del handlar det inte så mycket om tidsbrist eller för höga ambitioner vad kommer till lästakten (fast de så klart också är närvarande, vilken läsande person skulle inte känna igen det dilemmat?), utan snarare om något som kanske bäst kan kallas sentimentalitet. För mig kopplas lässtunden och -upplevelsen tätt ihop med livet i den läsande stunden. Liksom när man hör en gammal låt eller känner en viss doft kan en bok, dess omslagsbild, textur eller första meningar slunga mig tillbaka i tid och minne. När jag senare bläddrar i bokhyllan märker jag att många av mina älsklingsböcker är sådana jag läst under känslomässigt laddade perioder i livet. Trots att jag på midsommaren alltså också kände mig lite snopen över att bara ha hunnit läsa hälften, var det ändå de böcker jag läste, snarare än de jag inte hann med, som nu väckte känslor.

Av min pappa har jag ärvt vanan att på titelbladen av böcker skriva när och var jag läst dem och sedan mitt namn där under. När jag och min pappa lånar böcker av varandra står där sedan ibland bådas namnteckningar. Något han läst på 1980-talet på Santorini läser jag nästan 40 år senare i min lägenhet i Berghäll. Många böcker är givetvis lästa på semestrar och mer temporära platser: ofta på flygplan eller tåg, några stycken till och med på 4:ans spårvagn, men de flesta har jag ändå läst hemma. På så vis blir min bokhylla också någon slags personlig tidslinje över ställen där jag rört mig och bott: de där böckerna läste jag i Vallgård, de där är från tiden i Lund, de där från åren på Skatudden. Något som slog mig egentligen först under den här midsommarhelgen var att den enda platsen titelbladen fortsätter hänvisa till år ut och år in är min familjs sommarställe.

Båda böckerna jag läste under midsommaren var sådana jag läst förr, för sex respektive fem år sedan, och på bägge titelbladen stod namnet på den här platsen. När jag nu läser om dem försöker jag förhålla mig till böckerna neutralt, se dem med den här sommarens blick, men de tidigare läsningarna går omöjligt att skaka av. För att förhålla mig till texten måste jag förhålla mig till mig själv som 19 respektive 20.

Jag minns bägge läsningarna som gripande, vackra, även om det också fanns svärta i kanterna. Den äldre av de två, som jag första gången läste i juli 2013, läste jag visserligen i ett state of summertime sadness, men jag undrar ändå om mycket av bokens melankoli, som i min läsning nu blir det värdefulla, då gått mig lite förbi. Jag tror att jag på den tiden i hög grad letade efter en litterär yta att identifiera mig med och Amanda Svenssons universum erbjöd definitivt det jag sökte. Det i sin tur bidrog till att jag främst lade märke till det i böckerna som rakt talade till mina erfarenheter och det är nog lätt hänt att resten gick lite förbi. Samtidigt som jag nu tänker att min läsning då var selektiv på sina plan, misstänker jag att jag som läsare också var betydligt ängsligare och mer benägen att söka ”rätta” tolkningar och åsikter.

På den tiden gjorde också böcker, de här två var inget undantag, ofta ett emoitionellt större intryck på mig, en bra läsupplevelse kunde gripa tag i mig, göra mig helt (naivt?) upprymd. Det här är något som antagligen såväl åldern som mina litteraturstudier senare tagit kål på. Om jag nuförtiden går upp i varv över en bok är det något jag kanske skulle kalla intellektuellt inspirerad (förlåt för tacky uttryck, ni fattar?), däremot känner jag mig mer sällan emotionellt berörd.

Nu vill jag inte få det att låta som att jag ser ner på mina tidigare jag, känslan av upprymdhet över det jag läst påminner mig nästan om känslan av att vara förtjust, eller inspirerad, och att helt tappa den relationen till läsning vore en stor förlust. Fullkomligt blaserad har jag som tur ändå inte blivit, det händer fortfarande att såväl ängsligheten som upprymdheten gör sig påmind. Av det 30-tal böcker jag läst hittills i år är förövrigt Svenssons senaste en av de som haft den effekten på mig. För att göra sammanträffandet komplett läste jag ut också den boken på mitt sommarställe.

Ja, för att återvända hit. Jag tror egentligen inte att det här stället inverkat så mycket på min läsning, men nog åt det motsatta hållet: att det jag läst här format mitt förhållande till den här platsen (bland mycket annat såklart). Från barndomens Fem-böcker, Astrid Lindgrenar och högläsning till sommaren då jag åt ballerinakex, drack kallt svart kaffe och läste Donna Haraway i solstolen inför min gradu, allt det hände här. Det var också här jag fösta gången läste Darling River, på tal om min gradu, och här jag förra sommaren lärde känna Jude, Willem och de andra från Ett litet liv, på samma klippa som jag nu, för andra gången, slår upp Välkommen till den här världen. De lägger sig i lager på varandra: somrarna, böckerna, namnet på den här platsen på titelbladen, och laddade eller ej så manifesterar de bilden av det ändlösa somriga, och mitt i det böcker med sjövattenstänk på sidorna.

D83FCC4E-D1EA-4088-B369-035A87070A9A_zpskch8qqgs.jpg
Texten är ursprungligen publicerad på  Århundradets bokklubb.   Följ förresten bloggen på  bloglovin .

Texten är ursprungligen publicerad på Århundradets bokklubb.

Följ förresten bloggen på bloglovin.